To walk the fields of faceless To carry the burden of knowledge To sail the seas of unbearable negativity Must walk these fields... Must carry these burdens... Must sail these seas...
Dagar som denna finns det många Saknas gnista och allting är kallt Timmans sekunder alltför långa När tristessen späds på tusenfalt Försöker jag få tag på ett minne Men i mitt sinne där är jag Så långt från att nånsin va fri Så jag släpper genast greppet Gång efter gång inget stoppar mitt fall Inget kan Dagar som denna är så trånga Sitter som fastklämd i en usel rutin Morgonens ljus blir svärtad ånga En tjock dimma av medicin Sanningen är att jag ej glömmer Ens när jag drömmer där är jag Så vilsen i ensamhet När jag skriker kommer mörkret Rop efter rop ingen ger mig nåt svar Ingen kan Dagar som denna vill jag fånga Slita sönder med hat och förakt Men det är inte lätt för dem är vrånga Och gör motstånd med okrossbar makt Viskar mig lögner Varav att förtrösta är den största Här är jag så nära men ändå så långt Ifrån existensen Den jag vill vara del av en dag Men det blir inte av Visst är det härligt att vara svag
One day I'll leave this song playing when I'm gone.. I'm addicted to this.. Really, If Graf touched to something, It's masterpiece. We're waiting him for Istanbul live. And ambulances will be ready for the night...
When i hear this song, every time i play it, i feel understood, identified. My life is almost pure sadness and depression and very often i cannot find reason to go on. But this song make me feel understood, not so alone, i give incredible thanks for this amazing song, filled with so much sentiment and honesty. Its amazing music like no other. And i always play it when i feel more depressed. It calms me down. More than almost anything.
ahhh it's time for divorce again and I'm down in the abyss with no life, no apartment, nothing thank you drugs, especially methadone & alcohol you made me homeless again..
Min lägenhet är smockfull av jobbigt folk Någon tuggar piller en annan röker holk Vill slippa höra idioterna prata Jag blir så utmattad av att alltid hata Smyger ut och sätter mig i mörkret på balkongen Här kan jag dränkas i ruset fram till soluppgången Jag sveper groggen och lämnar allt förnuft Andas in vinternattens torra luft Går in i lyan igen och fyller på med hembränt Med giftet i mina vener är jag aldrig tomhänt Ruset tränger bort tankarna om att allt är så illa Omringad av slynor men ingen kan min ensamhet stilla Och jag förbrukar dem som andra förbrukar föda Jag ser dem gå sönder och jag låter dem förblöda Det är inte min mening att förstöra Men jag vet inte vad jag ska göra Åh vad jag önskar att jag vore någon annan Så pass att jag slår ett hål i väggen med pannan Jag orkar verkligen inte finnas kvar Får se imorgon om man kanske hänger sig och lämnar det lilla man har
