Kulmen på en oerhört imponerande karriär - och ett känslomässigt ögonblick för eder reporter, då få spelare har betytt lika mycket för min egen karriär som Alex.
Krönika jag skrev innan Blues säkrade titeln, för att sätta ord på Alexs storhet. Jag må ha placerat orden i Oskar Sundqvists mun, för frågan jag ställde under conferencefinalen var något i stil med ”är Steen lite av er mini-Thornton?”. Med det som kontext så kom ändå Sundqvist fram till just den slutsatsen att ja, det är han. Det beror på två saker. Steen är inne på sin 14:e NHL-säsong och är inte ens en halv grundserie ifrån 1000 matcher i världens bästa liga, men 35-åringen har aldrig fått vinna Stanley Cup. Det är ena delen i att vara en Mini-Thornton, en lång och framgångsrik karriär som aldrig fått krönts med det ultimata priset. Det andra är en personlighet som folk dras till. Det har verkligen Alexander Steen. SPELAT STOR ROLL I MIN EGEN KARRIÄR Det första först: Alexander Steen är en spelare som har spelat en stor roll i min egen karriär som ishockeybevakare. Ett av mina första ”stora” jobb var när jag som valpig sommarvikarie i augusti 2011 fick chansen att intervjua Steen för Örnsköldsviks Allehanda. Det var en av de första texterna i mitt liv som jag skrev som jag verkligen brann för (division 3 Ångermanland i all ära) och jag minns hur jag tampades med webbredaktören för att den inte skulle kortas ner (på den tiden hette det att folk inte läste långt på nätet). Ett viktigt steg för mig, och det skulle komma att bli väldigt mycket mer Alexander Steen. Hösten 2012 skrev jag norrlandshockey för Expressen. Som ni minns var det här också lockoutåret och Steen var hela hockeysveriges största snackis - först gällande huruvida han skulle spela, sedan på grund av hur arga alla blev när han väl gjorde det och till sist tack vare hur sanslöst dominant han var (bland det bästa jag sett på SHL-nivå, om inte det bästa). Jag bodde i Sundsvall då men det blev många turer hem till Övik. Pojkrummet stod ledigt och det är bara knappa två timmar längs denna underbara höga kust mellan dessa två städer så det låg nära tillhands. Det kan hända att jag skippade en och annan föreläsning på universitet men folk ville läsa om Steen, så jag åkte hem och skrev om honom. Ofta och mycket. Så här i efterhand var det en ganska avgörande höst för mig, att få möjlighet att bevaka något som var av nationellt intresse. Under fem år här borta är Steen så klart också någon som man kontinuerligt har bevakat. Mitt andra år på Viasat fick jag chansen att göra något jag alltid velat göra - en intervjuserie i långformat med samtal om allt mellan himmel och jord, inte bara puckar och skridskoåkning. Jag fick fyra avsnitt av det programmet som kallades På Bänken, och det fanns ett namn jag visste att jag var tvungen att ha med - Alexander Steen. SPECIELL BAKGRUND, ANDRA INTRESSEN - OCH KARISMA Anledningen till att jag ville ha med Steen i det där programmet är helt enkelt att han är en väldigt intressant människa. Hans uppväxt splittrad mellan Kanada och Sverige, hans nyfikenhet på livet och engagemang i så många olika saker utanför hockeybubblan gör att han har historier och funderingar som få andra kan matcha. Sådant gillar man. Det andra som gör att folk dras till honom är hans naturliga karisma och hans personlighet. Lagkamraterna älskar honom verkligen. Man märker med vilken vördnad hans unga kedjekamrater Ivan Barbashev och Oskar Sundqvist pratar om honom, och i ärlighetens man märker det på snart nog varenda människa med koppling till Blues. Jag pratade med Chris Thorburn på mediadagen och den ärrade slagskämpen sken upp som en sol när jag nämnde Steen. ”Jag älskar i princip honom” sa han, och inte på det där amerikanska ”I love the guy”-sättet utan på ett sätt som utstrålade genuint varma känslor. Steen har också den i mitt tycke beundransvärda förmågan att alltid vara sig själv. Det betyder att de dagar han inte känner för att bjuda till i intervjuer så gör han inte det. Man kan höra kollegor beklaga sig över detta, men personligen tar jag hellre någon som är så: tillknäppt de dagarna han inte är på humör, men en oas av historier när han är på det humöret. Som är sig själva, helt enkelt. Och till sist och slut är väl ändå mediarelationen sekundär. Det viktiga är vad lagkompisarna och fans tycker om honom, och varenda person jag har pratat med har nämnt Steen som själen och hjärtat i det där omklädningsrummet. Det är en personlighet man dras till, och det är därför han är som lite av St Louis svar på Thornton. Med den skillnaden att han nu bara är en match ifrån att kunna titulera sig det som den riktige Thornton ännu inte fått göra.
