Fänrik Stål
ur Gula Hund 1964 (tv-versionen från 1966)
Inspirerad av spionaffären Wennerström och svensk försvarspolitik.
Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna;
hur gick det till i forna år
att fosterlandet värna?
Hur slogs man anno sextiofem
till Fänrik Stål då gick jag hem.
Jag rökte Philip Morris, jag,
men gubben var en frisk en:
han rökte Dunhill Mixture, svag,
på grund av cancerrisken.
Hans blick var ljus han panna klar
jag glömmer ej hur skön han var
(Äsch!)
Jag lyssande som i en dröm;
han började berätta;
om Rapp, de Gaulle och Wennerström
hur var det nu med detta?
Jo, därom kan jag ge besked,
om herr'n så vill, ty jag var med.
Det blev larm, det blev liv i vår meteorolog
där han satt vid sin radarmanick
När vi fienden plötsligt i vitögat såg
där på skärmen i form av en prick
då ett ilbud i sporrsträck blev sänt därifrån
på löddrig fälttelefon
Generalen, han satt på Lidingöbro,
vid sin frukost när detta blev sport.
Välan, käcka gossar! han ropte och, tjo,
nu äntligen blir nånting gjort.
Detta sagt, hjältemodigt han ilade bort
och försvann i en svart Volvo Sport.
Han sprang in på Försvarets Forskninganstalt,
den stolte och modige Rapp,
men vid hemliga skåpet där gjorde han halt
att trycka dess hemliga knapp.
Men då av hans brådska kom mattan på glid,
han damp och han stukade tummen därvid.
Men Rapp han reste sig stolt tills han stod
och ropade tappert Framåt!
Om krigaren blott utav tummen bestod
då skulle man brista i gråt.
Blott delvis är krigaren stukad, sa Rapp,
och tryckte med armbågen käckt på sin knapp.
Och då sa det Poff! uti fiendens land
och halva befolkningen dog.
Men general Rapp med sin trasiga hand,
han gjorde honnör där han stod.
Vid genomgången efteråt
man prisade hans mod,
en dålig tumme hade han
men armbågen var god.
Nu tänkte jag plötsligt på Lotta Svärd,
som en tagg i hjärtat det högg.
Vid julitden stod hon, en dam av värld
och sålde sin fesljumma glögg.
En tjock disponentsfru, arméklädd och grå,
som stod där en stund och blev våt.
Och något tålte hon hedras ändå
men mer att skrattas åt.
Sven Duva var en dum major,
den dummaste man fann,
men noga med att putsa skor,
en korkad hedersman.
Hans hela värld var disciplin,
på mässen söp han som ett svin;
han tänkte som en tröskmaskin;
han blev befordrad han.
Jag spart i många år en gammal tidning
med en notis om löjtnant Skog,
som genom hälsning medelst huvudvridning
vred nacken av sig själv och dog.
Välan! Jag minns jämväl en löjtnant Schiller,
en stor och kraftig bakteriolog.
Hans vapen var ett vattenlösligt piller,
hans manskap var bakterier och baciller
som var så små att man dem knappast såg.
När Schiller kom var klockan slagen
och fienden blev lös i magen.
Hurra! för löjtnant Schiller
som pest i vattnet spiller.
Så drömde jag förliden natt
om vårt civilförsvar,
jag drömde att det blivit krig,
ett bombanfall det var
och pensionären Olofsson
gick ut i stridens storm;
en rutig ulster och en keps,
det var hans uniform.
Han frågade fru Pettersson:
Var husets skyddsrum fanns?
Han letade i källaren
men det fanns ingenstans.
Evakueringsplanen så,
som sitter i vår trapp
Han tittade och tittade
men där fanns ingen lapp.
I ilfart till sin portvakt
han på fläcken stegen styr
Varthän ska jag ta vägen?
Det står i er broschyr!
Då sprang han uppför trapporna
och kände hjärtats sting.
Och i broschyren läste han.
Men där stod ingenting.
5 фев 2020
