I recorded God Only Knows with my band. Then I let my father listen to it. My father, who before he got sick in Alzheimers Disease, was a musician and music teacher and did infact in the 60ies play as a supportact to The Beach Boys. Before the earphones went on he did not recognize me. As you can see it only takes a few seconds for him to identify the song and he also, after a ONE phrase of me singing, recognizes my voice and piano-playing.
As the song continues I can see his face change tremendously as he goes on a musical journey. He hears everything, just as he did before he got sick. He even reacts to my little pianorendezvous at the end of the song, and I can see in his face:
1. The trouble: is she gonna work this out?
2. The smoothness of the eyebrows when I do.
My father had a exceptional talent when it came down to hearing harmonies and arrangements. He taught me how to be a good producer, how to run a musicstudio, and how to mix my on songs. Nothing was ever impossible for him when it came down to what I could achieve. He gave me the confidence to sing and play. Thanks to him I was the first female to produce a big male artist on a majorlabel in Sweden. This video is the most important one I've made, it shows how you CAN reach someone who's been sick in Alzheimers for many years. A person who no longer have words or the basic skills to go to the toilet or dress himself. Still, when it comes to the music, he's as sharp as ever. Music is everything, everything is music. Thank's dad, for everything, I love you and I will be with you all the way.
När det kommer till musik. Hör han allt. Filmade hans ansikte när han lyssnade på God Only Knows som jag spelat in (för 15 år sen typ). Pappa var förband till Beach Boys på 60-talet. Det tar max två sekunder, sedan är låten identifierad och även om han inte utanför musiken vet vem jag är så vet han det direkt när han hör min röst och han förstår också direkt när det är jag som spelar piano. Han hör arret, kontran och reagerar även på en liten pianoutflyktsåkning i slutet på låten där jag ser i hans ansikte att han undrar vart det ska ta vägen och sen slappnar av när det gick vägen (pernillaspecialare). Ser att han en sekund också stör sig på kameran som han plötsligt tar in (förlåt pappa). Videon är en resa i subtila moves. Jag kan inte värja mig och folk som pratar om musik som något oviktigt kan ju faktiskt kolla på denna resan.
Ibland obegripligt för mig att han inte kan prata eller förstå de mest basic saker som att gå på toa, men blir skärpt som en jävel när musiken kommer in i huvudet. Detta är typ den bästa video jag filmat, både för mig själv och för sjukdomen Alzheimer. Det går att hitta in, man vet bara inte när och hur eller vilken låt det sker med. Det är ingen linjär sjukdom, man kan vara totalknas i vissa delar av sig själv och knivskarp i andra.
29 янв 2019
